Kritiker menar att The Mandalorian and Grogu borde ha varit en säsong TV i stället för en långfilm, eftersom filmformatet stryper just det som gjorde serien framgångsrik. Den skarpaste invändningen kom från The Verge i sin recension: berättelsen tappar sina omvägar när den måste rymmas på en enda kväll.
Säsong fyra hade passat bättre än film
En långfilm tvingar fram högre tempo och färre biroller än en säsong, och det går emot det som gjorde The Mandalorian populär. Serien byggde sin styrka på långsamma karaktärsstudier och på att fokus kunde flytta mellan olika personer från avsnitt till avsnitt. Ett långfilmsformat kräver i stället en enda båge med en huvudkonflikt som ska byggas upp, eskalera och lösas inom samma ram.
The Verges kritiker påminner om varför serien slog an från början: den visade hur fascinerande Star Wars kan vara när historien inte kretsar kring samma handfull välkända figurer, och särskilt första säsongen kändes som ett tecken på att Disney lagt om kursen efter en trilogi som gjort fansen besvikna. Friheten kom ur episodstrukturen, där varje avsnitt kunde vara en egen liten berättelse.
Lite överslagsräkning (siffrorna är uppskattningar):
- En säsong med ungefär åtta avsnitt på cirka 40 minuter ger runt 320 minuter. En långfilm landar kring 120 minuter, alltså drygt en tredjedel av utrymmet.
- Säsongen har ungefär åtta start- och slutpunkter, och varje avsnitt kan ha en egen ton, från western till heist. Filmen har en enda dramaturgisk kurva som allt måste underordnas.
- I en säsong kan en bifigur få ett helt avsnitt, kanske 40 minuter, för sig själv. I en film på två timmar räcker det sällan till mer än några scener, eftersom varje minut måste driva huvudplotten framåt.
- Säsongen har råd med en planet som besöks en enda gång och aldrig återkommer. Filmen har knappt råd med ett stopp som inte leder någonstans.
En karaktärsdriven serie som The Mandalorian behöver säsongens utrymme.
Vad serien har som långfilm förlorar
The Mandalorian byggde sitt rykte på mindre karaktärer, sidohistorier och utforskning av Star Wars-universumet långt från huvudplotten. Där filmerna i Skywalker-sagan handlade om galaxens öde, handlade serien ofta om ett uppdrag, en by eller en skuld som skulle betalas.
Det var säsongsformatet som gjorde det möjligt. Bifigurer som Cara Dune och Greef Karga kunde växa över flera avsnitt utan att trängas undan av en konflikt som måste lösas på två timmar. Serien var nästan ett ensembledrama, med Din Djarin och Grogu som fast punkt i mitten.
Det långsamma tempot var inget problem, det var poängen.
Vad detta betyder för The Mandalorian-fansen
Har du älskat serien blir filmen något annat: kanske välgjord, men inte en fortsättning på samma villkor. Det är formatkritik: den handlar mindre om hur bra filmen är än om vad formatet tillåter.
Ska du se filmen om du älskade serien? Ja, men räkna med något annat. Räkna med fler actionscener, högre tempo och mindre tid för de biroller och omvägar du kanske minns bäst. Väntar du dig en säsong fyra i komprimerad form blir du sannolikt besviken.
Gillade du mest de långsamma sidospåren kan du se om första säsongen först. Ville du hellre se Din Djarin och Grogu i stora äventyr passar filmen bättre.